Stor utanpå, tom inuti
Jag bygger en ytterdörr för ett “kändisnivå”-hem.
Här har jag byggt stommen och passat in isoleringen riktigt tätt.
Man limmar fast plywood ordentligt på båda sidor och sågar bort den del som ska bli fönstret.
Nästa steg var att limma på finishbrädorna på ytan, men jag fick känslan av att virket inte var tillräckligt torrt – så jag avbröt.
I sånt här arbete räcker det inte alltid att fuktmätaren visar “bra värden”.
Vissa saker märker man först när man faktiskt börjar bearbeta materialet.
Så jag lägger de brädor jag tänkte använda på lager och åkte för att köpa nytt.
Den här gången ska det nog gå… hoppas jag.
Ni har nog redan förstått att vi lever i en inflationsperiod.
Om du köper ett hus för 30 miljoner yen idag och har 5 miljoner yen i eget kapital,
så skulle jag – om jag var 30 och köpte nu – inte använda de 5 miljonerna,
utan ta ett lån på hela 30 miljoner yen och investera de 5 miljonerna.
Kan du få ens runt 2% avkastning, så “tar det ut” bolåneräntan i praktiken.
Med 2% ränta-på-ränta blir 5 miljoner 6 miljoner på 10 år. På en vinst på 1 miljon betalar man normalt runt 20% skatt, men med ett pars NISA-utrymme kan skatten bli noll.
Med ett bundet lån på 2% i 35 år blir månadskostnaden för 30 miljoner yen ungefär 100 000 yen.
Men om tio år lär lönerna ha stigit på grund av arbetskraftsbrist och högre priser,
och då kanske 100 000 yen känns som 50 000 yen gör idag.
I en inflationsperiod är det kanske den som låser räntan och lånar som är smart…
Att säga att “skulder är något ont” är inte fel i sig. Men det är något som bara den som kan köpa kontant har råd att säga.
Om du inte kan köpa utan lån men ändå håller fast vid det – hur tror du att din framtid ser ut då…?
Så vad ska man investera i…?
Samma fenomen syns även i investeringsvärlden. Till och med stora indexfonder som anses “trygga”, som S&P 500,
är i praktiken starkt beroende av börsvärdet hos några få gigantiska techbolag.
Man kallar det “diversifierad indexinvestering”, men när man lyfter på locket är det egentligen bara en koncentrerad satsning på megatech.
Jag har starka tvivel på hur länge den här skeva strukturen kan hålla på lång sikt.
Dessutom går kommodifieringen av SaaS-funktioner allt snabbare.
Och då dyker företag upp som bara drar på sig en “tech-dräkt”, sätter ett “AI-diadem från Don Quijote” på huvudet och kallar det innovation.
När man skalar av den här “mellanhands-matryoshkan” lager för lager, finns det ibland bara ett riskorn kvar i mitten – sådana företag finns det gott om.
I slutändan spelar det ingen roll om det handlar om miso, grytor eller hus. Företag som smutsar ner händerna, bygger saker på riktigt, jordnära,
och som finns nära människors vardag och levererar något som faktiskt är påtagligt.
Jag tror att den sortens tysta, långsiktiga arbete nära oss blir det mest pålitliga och starkaste i en värld där “luftaffärer” breder ut sig.
